Särart, egenvärde och vidgat utrymme

Idag (131116) skriver vi från Forum tillsammans med ett antal andra organisationer på DN-debatt om den utveckling vi ser kring föreningslivet eller som vi ofta säger: det civila samhällets organisationer. Och de två etiketterna säger en del om bakgrunden till artikeln. En del av bakgrunden handlar nämligen om att föreningslivet inte längre bara är föreningsliv i den traditionella meningen, med årsmöte, valberedning, medlemmar. Föreningslivet har utvecklats till att bli något mycket mer mångfacetterat, med mycket bredare verksamhet, många fler sätt att bedriva arbetet, med många anställda, frivilliga som inte nödvändigtvis är medlemmar, åtminstone inte i början av sitt engagemang.

Denna mer mångfacetterade verklighet har brutit sig ur de gamla (därmed dock inte för det omoderna) förenings och folkrörelseformerna. Många organisationer driver verksamhet på uppdrag av kommuner, landsting och stat. Många organisationer driver företag. Vi kallar oss, för att samla denna större brokighet, för idéburna organisationer. Vi ser våra organisationer som en del av det civila samhället. Därför är en rimlig beteckning på samma nivå som offentlig sektor eller näringsliv, det civila samhällets organisationer.

Vi har sedan 2010 ett politikområde beslutat av riksdagen: politiken för det civila samhället. Det politikområdet utgår från en grundtanke som handlar om det civila samhällets särart. Enkelt uttryckt: det civila samhället har andra utgångspunkter, andra logiker än staten (här inklusive kommunvärlden) och än näringslivet. Civilsamhällets och de idéburna organisationernas särart handlar om att människor valt att självständigt gå samman för att främja en idé som just dessa människor uppfattar som viktig. Idén handlar varken om att tjäna pengar (ingen värdering av detta här) som näringslivet i grund och botten syftar till, eller om att etablera makt inom ett visst område vilket är statens grund.

Som en följd av att denna särart existerar hävdar vi och många med oss att det finns ett egenvärde i den verksamhet vi bedriver. Vi skriver egenvärde, inte mervärde. Egenvärdet handlar om att den verksamhet som idéburna organisationer bedriver har andra kännetecken än offentlig och näringslivets verksamheter. Det handlar inte om att det måste vara likadant som det offentliga och företagen och sedan lite mer. Det är vad mervärdesbegreppet antyder. Nej, istället handlar det om att det finns något annat. En mer rimlig liknelse är att vi har olika DNA vilket leder till att det som växer är olika. Om man planterar tre grässorter i samma mylla, växer tre olika sorters gräs upp. Precis så är det med de tre organisationslogikerna; statligt, näringsliv och idéburet. Alla är mänsklig verksamhet men olika.

Riksdagen har alltså genom sitt politikområde beslutat att erkänna civilsamhällets särart och bygga sin politik på det. Att göra det samtidigt som föreningslivet blir civilsamhällets organisationer är en utmaning. Eftersom uttrycksformerna för civilsamhället blir fler blir det också svårare att förhålla sig till och förstå särarten. Och det är nog väldigt mycket det som dagens DN-artikel handlar om.

När Hela Människan (kyrkornas sociala arbete) lokalt i Botkyrka, för att de driver ett företag, söker och blir medlem av företagarföreningen, så förstår jag att en yttre betraktare kan fundera på vad det är som händer. Håller den kyrkligt baserade föreningen på att omvandlas till ett företag? Och svaret är både ja och nej. Ja, för att en för dem viktig verksamhet är att driva sitt företag (det ger dem möjlighet att stödja fler människor som lever i utsatta situationer), men också nej för att syftet med företaget inte är den ekonomiska vinsten i sig (man måste förstås sträva efter överskott men det är inte syftet). Syftet är istället att stärka föreningens målsättning. "Hela Människan är en allmännyttig ideell förening med uppdraget att, utifrån en människosyn med Jesus Kristus som förebild och källa till kraft och inspiration, skapa intresse och förutsättningar för ett diakonalt och socialt arbete för och tillsammans med människor i utsatta livssituationer." Ur Hela Människans stadgar. Så formen ändras/breddas men syftet/särarten består.

En annan typ av organisationer som också upplever gränsdragningsproblem är kvinnojourerna. Men det är en helt annan typ av problem. Det handlar om gränsen mellan myndighetsutövning och organisationernas verksamhet. När socialtjänstlagen ändrades för några år sedan så att kommunerna ska arbeta med våldsutsatta kvinnor istället för bör så kom kvinnojourernas verksamhet närmare myndighetsutövningen. Kommunerna har nu större anledning att satsa pengar än tidigare men också större anledning att styra. Ska då kvinnojourerna verka på basis av bidrag eller ska de upphandlas? Det är en fråga många ställer sig nu. Risken är att svaret bara handlar om myndighetsutövningens behov och inte kvinnojourernas. Då är risken stor för att man ödelägger viktig föreningsverksamhet.

Om myndigheterna ska kunna orientera sig i denna inte helt lätt-tolkade värld, om de ska kunna fatta rimliga beslut utifrån vad riksdagen har satt ner i lagarna, så krävs en massiv folkbildningskampanj men också bra beslut i en mängd olika frågor som skapar förutsättningarna att bedriva verksamhet (skatter, bidrag, upphandling, etc).

På det sociala området där Forum och de organisationer som är medlemmar finns, har vi förutom politikområdet också en överenskommelse med regeringen (stödd av alla partier i riksdagen) och med Sveriges kommuner och landsting. Dess syfte är att stärka just de socialt inriktade organisationernas möjlighet att vara demokratiarbetare i betydelsen att påverka opinion och politik men också i betydelsen att kunna driva konkret verksamhet.

I överenskommelsen finns åtaganden från alla parter om att sprida kunskaper om de förutsättningar som civilsamhällets organisationer har och vad som måste karaktärisera relationen mellan dem och det offentliga. Folkbildningskampanjen ovan är något som också överenskommelsens parter borde arbeta med, och då gärna tillsammans!

I England och träffar NCVO och regeringen

Nu har vi på Forum och Ideell Arena träffat engelska NCVO och engelska regeringen, för att byta erfarenheter. Som vanligt när man är på studieresa slås man av likheter och skillnader.

För några år sedan passerades brytpunkten där engelska organisationer hade större intäkter från kontrakt än från bidrag. Och utvecklingen har fortsatt. Bakom leendena från NCVO finns en rädsla kring vad det är för slags utveckling de är med och administrerar. Det är i alla fall min känsla.

Regeringen har skurit bort hela den regionala strukturen (som vi har rapporterat i Forums nyhetsbrev tidigare) och de har fortsatt skära hårt och snabbt i alla upptänkliga strukturer. I hägnet av filosofin Big Society säger regeringen att de vill ge människor makten att utveckla lösningar, fast regeringen vill inte betala.

När NCVO visade på prognoserna för de kommande åren är det med en klump i magen de funderar på hur besparingarna kommer att slå mot människor. Personligen kan jag inte hålla borta minnet av upploppen i London för några år sedan, även om de hade sin specifik förhistoria så fanns det en folklig vrede mot fattigdom och utanförskap. Minns också att Cameron talade om att kanske använda samhällsplikt för unga människor då, som ett sätt att tvinga dem in i sociala sammanhang. Jag tycker istället att man måste hitta vägar att locka människor att frivilligt engagera sig.

I den hårdnande konkurrensen om kontrakten slipar organisationerna sina verktyg, skär bort allt som inte är core business. NCVO verkar inte se någon annan väg att gå än att bli mer business- inriktade, konkurrera om att bli statens och kommunernas underleverantörer. Frågan är ju då om det finns utrymme för den öppnare föreningsverksamheten där människor känner att de får plats?

Jag tror ju att idéburna organisationer kan göra oerhört mycket genom ett ökat företagande, men syftet med varför man bedriver företagen måste alltid vara tydligt. Om företagandet bara handlar om att anpassa sig till ett offentligt kontraktssystem, och att vara lyhörd för vad husse-staten vill ha gjort, om det betyder att man rationaliserar bort den vanliga föreningsverksamheten, då är man ute på farliga vägar. Farliga både för organisationerna och för samhället i stort.

Detta är ena sidan av min känsla efter resan.

Den andra är en positiv känsla kring massor av bra idéer för hur man kan stödja idéburna organisationer. NCVO och andra organisationer gör massor av bra saker som är ett konkret stöd till organisationer. Vi tar med oss mycket av detta hemåt, och kommer säkert att försöka förverkliga ett antal av idéerna framöver. Den som har vårt nyhetsbrev får se.

Nu hem till familjen, helg!

Ludvig

Hanna, du kan väl stanna

I en tid då många frågor om civilsamhällets roll, identitet, inriktning, förmågor och oförmågor, behöver ställas, har Hanna Hallin varit väldigt viktig på Sektor 3. Hannas förmåga att hitta till ett allmängiltigt anslag är uppenbart för alla som haft ögon att se med de senaste åren.

Forskning som tidigare mest har intresserat de närmast sörjande, har under de senare åren blivit stoff som tas upp på ledarsidor i de stora tidningarna och därmed ett samtalsämne i politiken och på andra områden. Hanna Hallin har tveklöst bidragit till detta mycket tydligt.

Från oss på Forum fick Hanna en symbolisk gåva i form av en slev, vid avtackningen i gamla stan. Hon har rört om i både den stora grytan där de stora samhällsutmaningarna puttrar men också i de mindre som engagerar olika intresseinriktningar. Hon har, som Ola Sägnestam Larsson sa, utmanat oss.

Vi på Forum och många fler aktörer kommer att fortsätta ställa frågorna, söka svaren - röra om med sleven - och vi får hoppas att andra än Hanna hjälper till att sprida vågorna till fler.

För vi har stora utmaningar som handlar om välfärdens finansiering och organisering. Vad har vi råd med de kommande decennierna när allt fler blir äldre? Vad landar vi i när det gäller vinst i välfärden och det alternativ som politiken inte på allvar velat se ännu. Dvs att det finns aktörer som har andra drivkrafter än avkastning på insatt kapital. Vilken roll vill vi att det frivilliga arbetet ska spela? Ska en allt större armé av frivilliga befolka skolor, äldreboenden, polisen, bibliotek? Och ska dessa organiseras direkt av stat och kommuner? Vad händer då med den levande demokratin? Eller är detta bara hjärnspöken? Vi kan lugnt luta oss tillbaka så sköter partierna själva det demokratiska samtalet?

När riksidrottsförbundets chefsjurist, Christer Pallin, i höstas ställde frågan till sin älskade idrottsrörelse; "Har det blivit viktigare vad vi gör än varför vi gör det?" som en kommentar till domen från marknadsdomstolen om Svenska Bilsportsförbundets rätt att neka aktörer att arrangera tävlingar, då är det viktiga saker i görningen.

Och det är en typisk Hanna Hallin-fråga: Vad är det som står på spel? Håller vi på med att omförhandla samhällskontraktet, och till vad i så fall? Här ligger en stark uppmaning till ledarskapet i svenskt civilsamhälle: Det är bara vi alla tillsammans som kan svara på frågorna. Upp på banan och var med i det gemensamma samtalet!