Särart, egenvärde och vidgat utrymme

Idag (131116) skriver vi från Forum tillsammans med ett antal andra organisationer på DN-debatt om den utveckling vi ser kring föreningslivet eller som vi ofta säger: det civila samhällets organisationer. Och de två etiketterna säger en del om bakgrunden till artikeln. En del av bakgrunden handlar nämligen om att föreningslivet inte längre bara är föreningsliv i den traditionella meningen, med årsmöte, valberedning, medlemmar. Föreningslivet har utvecklats till att bli något mycket mer mångfacetterat, med mycket bredare verksamhet, många fler sätt att bedriva arbetet, med många anställda, frivilliga som inte nödvändigtvis är medlemmar, åtminstone inte i början av sitt engagemang.

Denna mer mångfacetterade verklighet har brutit sig ur de gamla (därmed dock inte för det omoderna) förenings och folkrörelseformerna. Många organisationer driver verksamhet på uppdrag av kommuner, landsting och stat. Många organisationer driver företag. Vi kallar oss, för att samla denna större brokighet, för idéburna organisationer. Vi ser våra organisationer som en del av det civila samhället. Därför är en rimlig beteckning på samma nivå som offentlig sektor eller näringsliv, det civila samhällets organisationer.

Vi har sedan 2010 ett politikområde beslutat av riksdagen: politiken för det civila samhället. Det politikområdet utgår från en grundtanke som handlar om det civila samhällets särart. Enkelt uttryckt: det civila samhället har andra utgångspunkter, andra logiker än staten (här inklusive kommunvärlden) och än näringslivet. Civilsamhällets och de idéburna organisationernas särart handlar om att människor valt att självständigt gå samman för att främja en idé som just dessa människor uppfattar som viktig. Idén handlar varken om att tjäna pengar (ingen värdering av detta här) som näringslivet i grund och botten syftar till, eller om att etablera makt inom ett visst område vilket är statens grund.

Som en följd av att denna särart existerar hävdar vi och många med oss att det finns ett egenvärde i den verksamhet vi bedriver. Vi skriver egenvärde, inte mervärde. Egenvärdet handlar om att den verksamhet som idéburna organisationer bedriver har andra kännetecken än offentlig och näringslivets verksamheter. Det handlar inte om att det måste vara likadant som det offentliga och företagen och sedan lite mer. Det är vad mervärdesbegreppet antyder. Nej, istället handlar det om att det finns något annat. En mer rimlig liknelse är att vi har olika DNA vilket leder till att det som växer är olika. Om man planterar tre grässorter i samma mylla, växer tre olika sorters gräs upp. Precis så är det med de tre organisationslogikerna; statligt, näringsliv och idéburet. Alla är mänsklig verksamhet men olika.

Riksdagen har alltså genom sitt politikområde beslutat att erkänna civilsamhällets särart och bygga sin politik på det. Att göra det samtidigt som föreningslivet blir civilsamhällets organisationer är en utmaning. Eftersom uttrycksformerna för civilsamhället blir fler blir det också svårare att förhålla sig till och förstå särarten. Och det är nog väldigt mycket det som dagens DN-artikel handlar om.

När Hela Människan (kyrkornas sociala arbete) lokalt i Botkyrka, för att de driver ett företag, söker och blir medlem av företagarföreningen, så förstår jag att en yttre betraktare kan fundera på vad det är som händer. Håller den kyrkligt baserade föreningen på att omvandlas till ett företag? Och svaret är både ja och nej. Ja, för att en för dem viktig verksamhet är att driva sitt företag (det ger dem möjlighet att stödja fler människor som lever i utsatta situationer), men också nej för att syftet med företaget inte är den ekonomiska vinsten i sig (man måste förstås sträva efter överskott men det är inte syftet). Syftet är istället att stärka föreningens målsättning. "Hela Människan är en allmännyttig ideell förening med uppdraget att, utifrån en människosyn med Jesus Kristus som förebild och källa till kraft och inspiration, skapa intresse och förutsättningar för ett diakonalt och socialt arbete för och tillsammans med människor i utsatta livssituationer." Ur Hela Människans stadgar. Så formen ändras/breddas men syftet/särarten består.

En annan typ av organisationer som också upplever gränsdragningsproblem är kvinnojourerna. Men det är en helt annan typ av problem. Det handlar om gränsen mellan myndighetsutövning och organisationernas verksamhet. När socialtjänstlagen ändrades för några år sedan så att kommunerna ska arbeta med våldsutsatta kvinnor istället för bör så kom kvinnojourernas verksamhet närmare myndighetsutövningen. Kommunerna har nu större anledning att satsa pengar än tidigare men också större anledning att styra. Ska då kvinnojourerna verka på basis av bidrag eller ska de upphandlas? Det är en fråga många ställer sig nu. Risken är att svaret bara handlar om myndighetsutövningens behov och inte kvinnojourernas. Då är risken stor för att man ödelägger viktig föreningsverksamhet.

Om myndigheterna ska kunna orientera sig i denna inte helt lätt-tolkade värld, om de ska kunna fatta rimliga beslut utifrån vad riksdagen har satt ner i lagarna, så krävs en massiv folkbildningskampanj men också bra beslut i en mängd olika frågor som skapar förutsättningarna att bedriva verksamhet (skatter, bidrag, upphandling, etc).

På det sociala området där Forum och de organisationer som är medlemmar finns, har vi förutom politikområdet också en överenskommelse med regeringen (stödd av alla partier i riksdagen) och med Sveriges kommuner och landsting. Dess syfte är att stärka just de socialt inriktade organisationernas möjlighet att vara demokratiarbetare i betydelsen att påverka opinion och politik men också i betydelsen att kunna driva konkret verksamhet.

I överenskommelsen finns åtaganden från alla parter om att sprida kunskaper om de förutsättningar som civilsamhällets organisationer har och vad som måste karaktärisera relationen mellan dem och det offentliga. Folkbildningskampanjen ovan är något som också överenskommelsens parter borde arbeta med, och då gärna tillsammans!

I England och träffar NCVO och regeringen

Nu har vi på Forum och Ideell Arena träffat engelska NCVO och engelska regeringen, för att byta erfarenheter. Som vanligt när man är på studieresa slås man av likheter och skillnader.

För några år sedan passerades brytpunkten där engelska organisationer hade större intäkter från kontrakt än från bidrag. Och utvecklingen har fortsatt. Bakom leendena från NCVO finns en rädsla kring vad det är för slags utveckling de är med och administrerar. Det är i alla fall min känsla.

Regeringen har skurit bort hela den regionala strukturen (som vi har rapporterat i Forums nyhetsbrev tidigare) och de har fortsatt skära hårt och snabbt i alla upptänkliga strukturer. I hägnet av filosofin Big Society säger regeringen att de vill ge människor makten att utveckla lösningar, fast regeringen vill inte betala.

När NCVO visade på prognoserna för de kommande åren är det med en klump i magen de funderar på hur besparingarna kommer att slå mot människor. Personligen kan jag inte hålla borta minnet av upploppen i London för några år sedan, även om de hade sin specifik förhistoria så fanns det en folklig vrede mot fattigdom och utanförskap. Minns också att Cameron talade om att kanske använda samhällsplikt för unga människor då, som ett sätt att tvinga dem in i sociala sammanhang. Jag tycker istället att man måste hitta vägar att locka människor att frivilligt engagera sig.

I den hårdnande konkurrensen om kontrakten slipar organisationerna sina verktyg, skär bort allt som inte är core business. NCVO verkar inte se någon annan väg att gå än att bli mer business- inriktade, konkurrera om att bli statens och kommunernas underleverantörer. Frågan är ju då om det finns utrymme för den öppnare föreningsverksamheten där människor känner att de får plats?

Jag tror ju att idéburna organisationer kan göra oerhört mycket genom ett ökat företagande, men syftet med varför man bedriver företagen måste alltid vara tydligt. Om företagandet bara handlar om att anpassa sig till ett offentligt kontraktssystem, och att vara lyhörd för vad husse-staten vill ha gjort, om det betyder att man rationaliserar bort den vanliga föreningsverksamheten, då är man ute på farliga vägar. Farliga både för organisationerna och för samhället i stort.

Detta är ena sidan av min känsla efter resan.

Den andra är en positiv känsla kring massor av bra idéer för hur man kan stödja idéburna organisationer. NCVO och andra organisationer gör massor av bra saker som är ett konkret stöd till organisationer. Vi tar med oss mycket av detta hemåt, och kommer säkert att försöka förverkliga ett antal av idéerna framöver. Den som har vårt nyhetsbrev får se.

Nu hem till familjen, helg!

Ludvig

Hanna, du kan väl stanna

I en tid då många frågor om civilsamhällets roll, identitet, inriktning, förmågor och oförmågor, behöver ställas, har Hanna Hallin varit väldigt viktig på Sektor 3. Hannas förmåga att hitta till ett allmängiltigt anslag är uppenbart för alla som haft ögon att se med de senaste åren.

Forskning som tidigare mest har intresserat de närmast sörjande, har under de senare åren blivit stoff som tas upp på ledarsidor i de stora tidningarna och därmed ett samtalsämne i politiken och på andra områden. Hanna Hallin har tveklöst bidragit till detta mycket tydligt.

Från oss på Forum fick Hanna en symbolisk gåva i form av en slev, vid avtackningen i gamla stan. Hon har rört om i både den stora grytan där de stora samhällsutmaningarna puttrar men också i de mindre som engagerar olika intresseinriktningar. Hon har, som Ola Sägnestam Larsson sa, utmanat oss.

Vi på Forum och många fler aktörer kommer att fortsätta ställa frågorna, söka svaren - röra om med sleven - och vi får hoppas att andra än Hanna hjälper till att sprida vågorna till fler.

För vi har stora utmaningar som handlar om välfärdens finansiering och organisering. Vad har vi råd med de kommande decennierna när allt fler blir äldre? Vad landar vi i när det gäller vinst i välfärden och det alternativ som politiken inte på allvar velat se ännu. Dvs att det finns aktörer som har andra drivkrafter än avkastning på insatt kapital. Vilken roll vill vi att det frivilliga arbetet ska spela? Ska en allt större armé av frivilliga befolka skolor, äldreboenden, polisen, bibliotek? Och ska dessa organiseras direkt av stat och kommuner? Vad händer då med den levande demokratin? Eller är detta bara hjärnspöken? Vi kan lugnt luta oss tillbaka så sköter partierna själva det demokratiska samtalet?

När riksidrottsförbundets chefsjurist, Christer Pallin, i höstas ställde frågan till sin älskade idrottsrörelse; "Har det blivit viktigare vad vi gör än varför vi gör det?" som en kommentar till domen från marknadsdomstolen om Svenska Bilsportsförbundets rätt att neka aktörer att arrangera tävlingar, då är det viktiga saker i görningen.

Och det är en typisk Hanna Hallin-fråga: Vad är det som står på spel? Håller vi på med att omförhandla samhällskontraktet, och till vad i så fall? Här ligger en stark uppmaning till ledarskapet i svenskt civilsamhälle: Det är bara vi alla tillsammans som kan svara på frågorna. Upp på banan och var med i det gemensamma samtalet!

Signing off Almedalen 2012

Likt en glödlampa som precis ska poppa

Almedalsvandraren irrar på allt viktigt hon listat

Högt i varv och mingelpulsen på topp, omöjlig att stoppa

Det finns alltid ett seminarium till som hon redan bevistat

Skenet blir alltid starkare just före lampan tar slut

Man förnimmer att inom kort all kraft sinar och dör

Sinnet går före kroppen i sommarveckor ut

För redan när du kom hit var du rätt mör

Välfärd, civilsamhälle, hållbar tillväxt och innovation

Vad anser du, vad är ditt konkreta ansvar i frågan?

alla måste jobba tills de dör för det finns ingen pension

Jo, nu kom jag på det, alla måste öka förmågan

Längst framme står skocken och hurrar

När partiets överkucku radar upp lustord

Längre bak står den tysta massan och surrar

Om den bristande retoriken, det är lustmord

Hur blir ljudet, rolupen, och materialet?

Kommer de som klickat på gilla-knappen?

Besökaren står i valet och kvalet

Väger de på hälen och vänder i trappen?

Veckan tar slut och man pustar och stånkar

Vi hörs efter semestern, nån gång till hösten

på väg till båten med väskan man konkar

kortet i handen men tvivlet bakom rösten

17 tusen som möter 10 andra personer, 

Det blir 170 tusen möten där kanske en promille kan vara rent genuint geniala

Det är mycket demokrati och 170 liednerska knäppar som leder till nya visioner

Det är social return on investment, värt att betala.

 Skrivet på tåget med omtöcknat huvud när avslappningen kommer så sakteliga.

Bergström har rätt men glömmer eller förtiger om idéburna organisationer

Hans Bergström är fortfarande en av Sveriges viktigare debattörer, trots att han nu varit lite offside i ett antal år. I en kolumn i DN skriver han idag om drivkrafter, individuella och på organisationsnivån. Han frågar sig om sjuksköterskan i ett företagsdrivet sjukhus är mer angelägen om sina patienter än sjuksköterskan i ett landstingsdrivet sjukhus. Han kommer förstås fram till att det inte är rimligt att tro det. Individer har alla värderingar, har alla drivkrafter, har alla lust och olust. De skiljer sig inte nämnvärt för att människan finns i olika system.

Istället handlar de intressanta skillnaderna om styrsystemen och handlingslogikerna. Dvs det är på organisationsnivå man kan se intressanta skillnader. Detta är en viktig poäng, där jag håller med Bergström fullt ut. Och sen argumenterar Bergström, som den marknads-liberal han är, för att företaget som organiseringsform är bättre än den offentliga. Nåväl, det är väl ok. Den debatten får fortsätta.

Men det jag funderar på är den vanliga uppdelningen som ligger till grund för Bergströms artikel. Dvs uppdelningen där samhället har två sidor; en offentlig och en privat. Sen är det slut, det finns inget mer!

Hur ska man förstå det här? Inte handlar det väl om att Bergström inte förstår att det finns mer än företag och offentligt?

Om man fortsätter den poäng som Bergström gör, dvs att det är i styrsystemen och i handlingslogiken på organisationsnivå som de intressanta skillnaderna finns, inte hos individerna, och så lägger man till en sfär i samhället, var hamnar man då? Den tredje sfär jag pratar om är förstås idéburna organisationer.

Eller är det så att Bergström menar att det inte finns någon skillnad i handlingslogik eller styrsystem mellan så att säga vanliga privata och vinstutdelande företag å den ena sidan och idéburna organisationer som inte delar ut vinst å den andra?

Stefan Stern menar uppenbarligen att det finns skillnader eftersom han i sin artikel i SVD häromveckan skrev att "dessa non-profit utförare" inte har drivkrafter att möta en växande efterfrågan, som förklaring till att denna form av samhällsservice inte är större än vad den är i Sverige. Stern ser uppenbarligen en skillnad i handlingslogik och styrsystem mellan sas vanliga företag och "non-profit", men inte en skillnad som är positiv för idéburna organisationer. Nu är ju Stern, precis som för övrigt Mikaela Valtersson, anställd på ett större privat bolag som har intressen av att inte förlora marknadsandelar till varken det offentliga eller till non-profitaktörer. Man får väl bedöma dem därefter i den här debatten.

Tillbaka till Bergström. Det skulle vara intressant att höra om han anser att det inte finns några väsentliga skillnader på organisationsnivå mellan vanligt näringsliv och "non-profit" eller som vi själva hellre säger idéburna organisationer.

Jag menar att det gör det generellt. Men som vanligt, tittar man på ett enskilt företag eller en enskild idéburen organisation är det, som forskarna brukar säga, en empirisk fråga. Dvs man får bedöma varje fall för sig. Men om man tar 1000 vanliga företag och 1000 idéburna organisationer och jämför dem på några intressanta punkter, så kommer man att hitta ett antal intressanta skillnader.

Samhället är större än staten och marknaden.

Mvh
Ludvig Sandberg

University of North Texas

På slätterna lite norr om Dallas ligger den lilla staden Denton. Lilla och lilla förresten, 100 000 människor bor där. Staden har ett torg som känns hämtat ur någon slags western-film nästan, med ett gammalt stenhus som ser ut som ett slott, och som i början var rådhuset men nu mer används för representation. Vi tas till den lokala restaurangen Hanna’s och där får jag äta stekta gröna tomater, lika goda som filmen var bra!

I Denton finns också det sista universitetet på vår resa: University of North Texas (UNT). De har ett brett utbud av kurser och lockar studenter från hela USA. De har kurser om civilsamhället eller Non profit organisationer som de säger, insprängda eller valbara i flera av sina program. Ett slags sammanhållande kitt, så uppfattar jag det i alla fall, för denna inriktning är professorn i sociologi Norm Dolch, som sedan dryga 40 år intresserat sig för och utbildat på området.

Vi får också här en bra och intressant presentation av deras onlinekurser som innebär att c:a 10% av de 33 000 studenterna tar poäng utan att någonsin sätta sin fot på campus. Men fler och fler av de ”vanliga” studenterna tar onlinekurser. Intressant nog har man kunnat se att de som gör så klarar av att ta fler poäng per tidsenhet än andra. UNT lyfter fram att onlinekurserna är ett sätt att öppna universitetet för människor som annars skulle ha svårt att kombinera arbetsliv, familjeliv etc med studier. Här precis som på Bush School betonas att onlinekurser kräver speciell uppmärksamhet och avsatta resurser. Man måste anpassa materialet. Det fungerar inte att bara lägga böcker som pdf-filer. Man måste hjälpa lärare att anpassa sin pedagogiska stil till onlinemediet, det är en specialkompetens. Man måste ha rutiner för att följa upp sk ”leads” dvs folk som varit inne på hemsidan och klickat runt utan att gå vidare. De får mejl med frågor om de vill ha hjälp. Etc. Lärdomen, som jag tar med mig, är att om man ska onlinekurser så måste både universitetet och studenten ta dessa på lika stort allvar som ordinarie studier.

Här precis som hos de flesta andra är kurserna i governance och manegement (styrning och ledning) placerade inom ramen för Public management, dvs ungefär offentlig förvaltning. Man tycker att not-for profit passar där. Men jag noterar en tydligare markering också av att not-for profit inte bara hör hemma där utan också att det inte går väl ihop med business. Dvs inte bara närheten till public utan också skillnaden mot business. Det är en för mig viktig signal. Jag som arbetar med att stimulera socialt/idéburet företagande hos organisationer, tycker att detta är en viktig signal om identitet. Men det är för mig inte ett argument emot gränsöverskridande samarbeten mellan organisationer i olika samhällssektorer, eller att individer som vill få utlopp för sin skaparlust/entreprenörskap ska kunna glida ut och in i olika sektorer. Detta är istället förutsättningar för nyskapande och ett bra samhälle.

Men det som nog ändå sätter de djupaste avtrycken i mig från denna dag är samtalet med universitetets institution för socialt arbete. Resan från Bush School till UNT var inte bara en resa i kilometer utan också en resa i ideologins landskap, från socialkonservativ marknadsliberalism till social-liberal mixed-economy of welfare, förefaller det mig. Vi talar om våra respektive samhällen. Lärarna/forskarna på ”sopis” i UNT säger med sorg i blicken att de tycker att det amerikanska samhället blivit brutalt (ordet de använder är ”nasty”). USA i allmänhet och kanske Texas i synnerhet har färgats av den alltmer polariserade debatten som Tea-party rörelsen fört fram. Är du fattig så beror det på att du är lat, är en uppfattning som vunnit mer mark och som påverkar politiska beslut.

Budskapet i undertexten som i alla fall jag tar med mig är: lär gärna av saker vi gjort och gör i det här landet, men för guds skull, byt inte bort er sociala modell med solidarisk finansiering via skatterna. Det frivilliga arbetet kan inte vara frivilligt på allvar om det inte finns en stat som organiserar folkets solidaritet genom lagar och skatter. Utan detta blir det frivilliga arbetet ett tvång och en klassfråga av stora mått.

Bush School, Texas A&M University, College Station Texas
Efter några timmars sömn var det åter dags för att träffa representanter för en skola som har managementkurser med inriktning mot non-profit. Även här är "graduate" utbildningen en del av en MPA, dvs en Master of Public Administration. De anser helt enkelt att det är i den miljön som dessa kurser passar bäst. Det är för övrigt intressant eftersom man häromkring ju traditionellt anser att "government" är problemet som måste hanteras. Arvet efter Reagan som på allvar startade den trenden är fortfarande starkt. Jeryl L. Mumpower som är  Program Director för Master of Public Service and Administration ( MPSA), sa att "det är konstigt, här utbildar vi en massa studenter i public management som många av dem inte vill veta av "government". Han sa också att när han startade sin karriär, måste väl ha varit på 60-70-talet kan jag tänka mig, så fanns inte så mycket utbildning kring det civila samhället i USA. Dvs det vi ser nu i USA har byggts upp under en ganska kort tidsrymd egentligen, tänker jag.

Dagens möte var intressant på flera sätt.

Dels fick vi en mycket bra genomgång av deras sk extended university, dvs deras onlineskola. För att göra en lång historia kort: vad man än gör, så måste man göra det bra. Dvs det blev mycket tydligt att de lyckas med sin onlineskola för att de behandlar den lika professionellt som allt annat. De har en mycket väl utvecklad verksamhet där man tar hand om alla som skickar en intresseförfrågan och ner till alla som blir anmälda på kurserna. Jag har en känsla av att vi hemma oftast tänker att online är lite på låtsas, inte på riktigt allvar. Och det är klart då fungerar det inte. Här tror jag att vi kan lära för att faktiskt tillgängliggöra utbildning för människor som inte har möjlighet att resa eller studera på heltid.

Men dagens möte påminde mig också om skillnaden mellan svenska och amerikanska organisationer, en skillnad som är väsentlig att ha med sig. Vår modell med medlemsbaserade organisationer, mycket frivilligarbete är väsensskild från det som är normen i USA. Där är det ofta stiftelser som ju inte fungerar enligt vår modell med styrelser som väljs av och är ansvariga inför ett årsmöte som består av organisationens medlemmar. Detta gör förstås att vi delvis måste tänka annorlunda om och när vi ska sätta upp utbildningsprogram. När vi frågar folket från Bush school om samverkan med civilsamhället kring dessa utbildningar, typ en advisory board eller någon annan form där organisationernas erfarenheter kan vägas in, så får de något lite osäkert i blicken. De konstaterar att de inte har så mycket sånt, att det nog hänger ihop med att organisationerna inte är så väl samordnade, dvs de agerar inte som en sektor i någon ordentlig utsträckning.

Vi fick höra om Point's of Light Foundation som grundades 1989, med George H.W. Bush (dvs Bush den äldre), och som med statlig finansiering i botten arbetar med att stödja det frivilliga arbetet inom USA. Förebilden för Points of Light var "The Peace Corps" som ju handlar om frivilligarbete i utvecklingsländer. I Sverige har vi ju ingen satsning ännu från staten som liknar detta. Däremot finns ju SIDA Civil Society center, sedan ganska länge. Det är en utbildnings och kunskapsplattform när det gäller civilsamhället i utvecklingsarbete i andra länder.Den svenska staten har ju i den nationella överenskommelsen sagt att civilsamhällets arbete i Sverige är av stor betydelse, för demokratin och för välfärden. För mig saknas liksom en pusselbit här.

På eftermiddagen satte vi oss i bilarna för att åka upp till Denton lite norr om Dalas, för morgondagens möte. Föga anade vi vad som skulle ske. När vi närmade oss Dallas såg det ut som en svart vägg och det började blixtra och störtregna. Vi körde på (i ett svenskt mindset, det är ju bara regn). I efterhand har vi insett att två mycket stora tornados passerade den väg där vi åkte, bara någon halvtimma innan vi kom dit tydligen. Vi missade dem och de hagelkorn i storleken tennisbollar som föll.

Puh!